2 tänkta timmar på sjukhuset blev nästan 6.
Blodprover, puls- och syremättnadmätningar, syrgas och smärtstillande.
Konstant smärta. Smärta i mormor, smärta i oss.
Svårt att se någon nära ha så fruktansvärt ont och veta att man inte kan göra något alls för att hjälpa. Bara se dom försvinna bort, höra ropen på hjälp. Blicken i ögonen som försvann iväg, som om själen dog, men som så småningom kom tillbaka, ville kämpa vidare.
Man vill helst ha sina nära vid sin sida för alltid, men livet fungerar inte så.
Min mormor håller på att försvinna ifrån mig, nästa gång jag åker hem kan hon vara borta.
Det gör ont. Samtidigt önskar jag att hon slapp all smärta, slapp allt lidande. Hon är 80 år, varit rökare fram tills hon var 70, då hon fick diabetes. Hon har haft strokes och blodproppar och brutit höften 2 ggr. Hon kan inte göra något själv, inte ens gå på toaletten, och hon minns inte om hon ätit lunch, 1h senare.
Jag vill ha min mormor kvar hos mig, men livet måste ha sin gilla gång, det liv hon har nu, är inte värdigt.
Mormor, önskar att du kunde bli frisk. Fortsätt kämpa! Du är trots allt vår stålmormor!
3 generationer. Jag, mamma, mormor. Julafton -05
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar