Nu har det hänt sådär mycket runt omkring mig som gör att verkligheter kryper lite väl nära inpå och jag plötsligt måste stanna upp och tänka till. Hur lever jag mitt liv? Gör jag saker som känns meningsfulla för mig? Gör jag vad jag kan för att få ut det mesta av livet eller finns det saker jag kommer att ångra att jag inte gjort, om det skulle hända något?
Begravningen är på onsdag och jag har redan varit nervös en vecka. Jag har aldrig varit på begravning. Jag klarar inte sånt. Jag kan inte se folk ledsna och jag vill framförallt inte vara mitt bland folk när jag själv är det. Jag vill vara ensam, jag vill inte prata med folk om hur jag känner och jag vill gärna tro att jag fixar allt själv. Vi hade ingen riktigt nära relation och jag tror inte riktigt att jag insett att han är borta, inte förrän jag står där på onsdag, inte förrän det är någon kusins födelsedag. Det är konstigt.
En vän sa att vi ska vara glada att vi har kvar våra allra närmsta. Men hur man än vrider på det så är ju alltid den personen som går bort, någons närmsta. En bästa vän, en bror, en syster, en man, en fru. Livet är inte rättvist, men man måste leva det fullt ut.
Sådana tankar gör mitt huvud alldeles snurrigt. Inte just kring döden och så utan mer funderingar kring vad jag verkligen vill göra. Vill jag jobba med det jag läser till, eller fortsätter jag bara för att jag redan läst mer än hälften och för att jag inte är den som ger upp saker jag påbörjat? Vill jag då fortsätta ha det som nu eller lägga ner det och hitta någon som är bra för mig, någon att bli seriös med igen?
Jag är en sån som tror på teorin ”det löser sig alltid”, det är klart det gör. Ibland känner man sig verkligen ”ensam bland tusen”, men på ett eller annat sätt ordnar allt upp sig och man märker vad som är bra och dåligt och därmed vad man vill förändra.
Jag är glad över livet, vissa dagar är tankarna lite mer trassliga och luddiga än andra men det kanske behövs för att man ska inse vissa saker.
Imorgon är det en ny dag och då ska det redigeras reklamfilm för fullt. Ser fram emot helgen, jag tror den kan bli bra!
What happened? I miss you.
”Det mörker du ser, gör att stjärnorna märks lite mer”, tänkvärda ord av Lars Winnerbäck.
3 kommentarer:
Ja man vänjer sig aldrig vid hur det är att förlora någon. Många gånger är det ju just när man förlorat något som man inser vad det var värt. Man tar alldeles för mycket för givet. Man förstör ju egentligen bara sin egen uppskattning...
Jag vet hur det känns när allt bara är kaos, men tyvärr är det ända man kan göra bara att bita ihop och vara stark. Och tro mig vi är alla mycket starkare än vad vi egentligen tror, även du lilla vän!
Första bloggen jag kommenterar, kan bero lite på tiden på dygnet idag osv..
Tänkte mest på det om ensamhet du skrev, mestadels då död oftast bringar olika sorters känslor till olika individer. "Känner" en tjej/kvinna som brukar säga att "ensam är stark", numer tycker jag att det är strunt.. Ensam är inte stark, vi behöver någon att prata med, tala ut tillsammans med, MEN det är svårt att hitta denna någon...
Fundera inte så mycket om du inte behöver.. för den stund du börjar fundera så går studierna åt skogen, (min erfarenhet)..
Och lycka till om inget annat...
Skicka en kommentar