boo.com och IT-bubblan som sprack

("skoluppgift")
Att läsa att en anställd tycker att 2 av grundarnas inställning till företaget var något i stil med; ”Hej, låt oss starta ett företag och ha en glamourös tid, och det är verkligen kul att vara med i tidningarna” gör att man lätt börjar fundera på varför de startade boo.com. Var det för att de verkligen trodde på idén eller för att de ville ha mediernas uppmärksamhet riktade mot sig? Ernst Malmsten beskrivs, upprepade gånger, säga något som kan tolkas som ”all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet”. Att oavsett vad som skrivs, så skrivs det om företaget och de blir uppmärksammade, att det sedan var mycket negativ kritik verkade inte röra honom i ryggen.
Något jag är fascinerad över är hur de lyckades dra in så mycket pengar till ett företag som ändå var så pass svagt. Berodde de lyckade insamlingarna på grundarnas övertalningsförmåga och lugna yttre eller på att investerarna inte gjorde en tillräckligt bra, om de ens gjorde någon, research?
Jag kan inte förstå att ingen insåg vad som höll på att hända. Att ingen sa ifrån. Att ingen satte stop. Det var ändå ganska uppenbart att någonting var fel. Grundarna höll inte samman, pengar försvann åt alla håll och kanter utan att någon ens reagerade. Bara det att man inte attesterade fakturor, att grundarna flög Concorde och bodde på de allra dyraste hotellen gör att man inser, när man läser, att det konceptet inte skulle hålla särskilt länge.
Jag som konsument ser hellre en mindre snygg men fungerande webbplats än en snygg men icke-fungerande. Det är ju ändå funktionaliteten som avgör om man återkommer eller inte, och man kan vara ett globalt företag utan att behöva ha kontor i varenda land.
Att Kajsa Leander, strax efter likvidationen säger; ”detta innebär alltså att partyt är slut”, tycker jag, visar att boo.com inte sågs som ett särskilt långvarigt projekt, utan snarare en chans att få en stund i rampljuset.
Något jag tycker är ganska skrämmande är att många anställda var så imponerade av Ernst och Kajsa, de sågs som någon slags övermänniskor, ändå vittnar alla om kaos på arbetsplatsen och ingen struktur eller ordning någonstans. Det känns mer som en slags sekt, där ”chefen” upphöjs och anses bättre än de som sliter för att få företaget att fungera, än en arbetsplats. En anställd beskriver känslan efter likvidationen som; ”..samtidigt var jag väldigt arg över vanskötseln, att det de just skapat skulle gå åt skogen av så fåniga skäl” , hur kan man, efter att ha jobbat med boo.com en längre tid, tycka att ”allt gick åt skogen” av fåniga skäl?