Utvik, mediakåthet, Linda Rosing, Aftonbladet och Expressen

Idag tillägnar jag min blogg till Linda Rosing och Aftonbladet. Två faktorer som verkar vara beredda på att göra allt för att få uppmärksamhet. Rosing genom att använda sig av Aftonbladet som någon slags dagbok och Aftonbladet som lägger tid och pengar på att skriva om henne. (Jag vet också att man inte kan ta allt kvällstidningarna skriver på största allvar, men då artiklarna om Linda Rosing är ständigt återkommande, kan man nog trots allt ana att det ligger inslag av verklighet bakom)

Mediakåthet?
Jag läser Aftonbladet varje dag. I flera år har vi nu fått läsa om Linda Rosings liv. Idag tröttnade jag. Rosing har gett ordet utvik en ny betydelse i mina ögon. Det handlar inte längre bara om att klä av sig naken, utan också om att blotta hela sitt liv och sin familj.

Från deltagandet i Big Brother har tidningarna gottat sig i tjejens tragiska liv. Det har varit allt från sex i TV och utvik till drogmissbruk, risk att bli av med barnen, fler utvik, nya pojkvänner, gamla pojkvänner, separationer, förlovning, tatueringar, namnbyte, sångkarriär, silikontuttar, eventuella bröllop och nu senast porrfilm.

Är Linda Rosings liv verkligen så intressant att Aftonbladet ständigt måste publicera artiklar om henne? Men mest kan man undra varför Rosing så gärna vill berätta sitt livs historia för hela Sverige? VARFÖR vill man berätta om sitt tidigare drogmissbruk, visa att man har ett förhållande som är totalt värdelöst och berätta för alla att man vill göra porr?

I ett citat säger hon ”Jag tvingades till utvik”. Men i och med hennes beteendet i Big Brother och med tanke på den kommande porrkarriären så verkar det högst otroligt att någon skulle ha tvingat henne att vika ut sig, hon verkar fixa det bra själv.
Grundar sig allt detta i en extremt stark mediakåthet eller ska det föreställa någon form av terapi genom erkännande? Kanske rent utav ”tyck-synd-om-mig-syndromet”?

Jag undrar också hur det går till rent praktiskt. Kontaktar Rosing kvällstidningarna (”nu har jag inte varit med på länge, kan ni inte skriva att jag o Fadde har gjort slut igen?”) eller är det kvällstidningarna som kontaktar Rosing och undrar om hon inte har några smaskiga detaljer att dela med sig av? Jag är osäker om ens en kurs i mediaträning skulle hjälpa Linda Rosing att lära sig att man ska hålla vissa saker för sig själv, att alla ens privata angelägenheter inte behöver delas med resten av landet bara för man blivit en offentlig person genom att ha sex i tv.

”Därför övergav jag min dotter”
Linda Rosing har två barn. Enligt min research är dottern äldst med sina 13 år. 13 år. Och nu ska mamma göra porrfilm. Inte nog med att Rosing själv erkänner att hon försummat sina barn utan hon fortsätter göra barnens liv till en plåga. Hur kan man göra så mot sina barn?

Hur kan man göra sig själv till en offentlig person genom att gå ut och berätta sådana detaljer om sitt liv. Detaljer som skapar konsekvenser för fler än en själv. Barnen är tonåringar nu och då är livet tillräckligt jobbigt, man behöver inte läsa om ens mammas önskan om att vika ut sig igen eller det påskrivna kontraktet om att göra ”erotiks film”. Barnen har inte valt att ha en sådan mamma, jag hoppas verkligen att personerna i barnens närhet (pappa, lärare, klasskompisar, grannar…) förstår detta.
Att som barn läsa i en kvällstidning att ens mamma medvetet offrat sina barn för kändislivet kan få vem som helst att bli deprimerad.

Artikeln i Expressen där kan vi läsa att ”hon har bestämt sig för att sluta vika ut sig” för barnens skull, är publicerad den 18 september 2005. I januari 2007 viker Linda ut sig i FHM.För några dagar sedan skrev hon på kontraktet för Private och säger som avslutning i Aftonbladets artikel ”Nu vill jag göra porr”.

Vissa personer borde inte få vara föräldrar.

Idag tröttnade jag rejält på allt skvaller som skrivs i Aftonbladet. Expressen må vara nästan likadan men nu byter jag tidning i hopp om att, under i alla fall 2 månader, slippa se Linda Rosings ansikte i förstasidans högerspalt. Funkar inte detta så överger jag kvällstidningarna ett tag framöver och hoppas på att tidningarna själva inser att dom kastar skit på journalistyrket.

Som mediestudent är sensationsjournalistik inget jag stödjer.